söndag 31 januari 2016

Insamling till Hjärnfonden i Peos namn.

Som det står på insamlingens sida så har vi sen många år tillbaka till varje jul istället för att skicka julkort satt in en hundring ifrån varje familjemedlem till någon organisation där de pengarna gör mer nytta. 
I år gick jag in på Hjärnfondens sida för att sätta in en slant ifrån mig själv men insåg då att jag kunde starta en insamling. Sagt och gjort så blev det så. Tretusen lät ju som ett rimligt mål men det passerades ju direkt med stor marginal i och med att insamlingen pågår ända fram till hans födelsedag i mitten på mars så siktade jag stort och höjde ribban till tiotusen.
Jag har valt att pengarna ska gå till just forskning runt stroke.
Då Peo inte hade högt blodtryck ingen huvudvärk och upplevdes som frisk som en nötkärna kom ju hans död som en sån otrolig chock. Det kan va ärftligt och ligga där och lura men det finns inga prover som kan visa på det.
Vi har en liten bit kvar till tiotusen men många bäckar små....
För mig blev julen inte riktigt den katastrof jag befarat utan jag var så uppfylld av kärlek av att se pengar och namn på givarna trilla in. Han fick som återigen chansen att faktiskt kunna göra skillnad och va lite hjälte igen.
Min hjälte har han alltid varit och kommer alltid att förbli.
Så enkelt att bidra, klicka på länken så kommer du till hans insamling och följ sen bara instruktionerna.
Tack på förhand! ❤
Kärlek och omtanke om varandra är till syvende och sist allt vi har.

torsdag 21 januari 2016

Mitt i ingenstans, mitt i livet

Har idag total pyspunka.
En massa borden men noll ork.
Borde hämta ved och tända upp, borde diska. Eftersom diskmaskinen inte tömmer diskar vi för hand och nu trängs gårdagens middag, kvällsthe och dagens frukostporslin i diskhon.
Borde också tvätta någon maskin, färga håret, köpa doppresent och ta en promenad med Brolle.
Men istället ligger jag här på soffan och glor på Vänner via Netflix/Chromecast eftersom parabol och Canal Digital är en sak till som inte gjorts.
Fem månader sen jag miste Peo och det är inte en berg och dalbana, att påstå det vore en lögn utan mer som en långsam, orolig seglats ute på ett mörkt kallt hav där man inte ser någon ände på eländet.
Inget land i sikte, ingen fast grund eller något att hålla fast vid. Bara ensamt, smärtsamt och skrämmande.
Det har hänt massor och samtidigt ingenting.
Sandra flyttade ju hem till gården direkt då det hände för att jag inte skulle bli själv. Det var nog tur för jag kunde knappt klä på mig själv än mindre fixa mat, elda och ta hand om djuren.
Sen tog en kompis till henne över hennes lägenhet och när jag bestämde mig för att lämna Jämtland och flytta ner till Småland där jag vuxit upp och där min familj finns så hängde hon på.
Mor och dotter skulle bli sambos, hon mambo. Vid 50 och 27 års ålder gör vi en nystart tillsammans.
Nu fem månader efter vet jag inte hur det skulle ha gått utan hennes stöd och hjälp. Hon har hållit mig sällskap genom vaknätter då jag haft nattångest och varit rädd för att somna. Eller egentligen är det inte sova som är problemet.  Då jag somnar är Peo ju hos mig och allt är bra, jag är lycklig och kär  och sover med hans armar om mig eller hans hand på rumpan eller ett bröst. Det är så verkligt och tryggt men varje morgon krossas mitt hjärta igen.
Varje morgon måste jag på nytt hantera att verkligheten är den att han inte är med i våra liv mer och de sköna nätterna då vi är tillsammans är bara en dröm.
Mardrömmen är alltså det jag vaknar till varje morgon.
Därför slutade jag hellre sova för att slippa ta om chocken och sorgen varje morgon och det gick ett tag men till slut fick jag sömntabletter som däckade mig totalt och det var en befrielse.
Aptiten kom så småningom tillbaka och ersattes istället med tröstätande så jag har lagt på mig ett rejält skyddslager av kilon.

Fortsättning följer. .....

söndag 10 januari 2016

Ny adress

Nu har vi lyckats stuva undan allt från vad vi hade med oss i första flyttlasset och gjort plats så gott det går för i morgon är en stor dag.
Våra liv och tillhörigheter anländer med flyttfirma ifrån Jämtland och ska på något sätt få rum i detta hus.
Vi sover på uppblåsbara madrasser, sitter på i mitt fall en träklappstol som är helt ok men Sandra på en campingstol som hon knappt når upp till köksbordet med. Bordet köpt på Stegen nu här nere. Vi har ätit på papptallrikar och med engångsbestick och till det så klart levande ljus. 
Brolle är lugn, trygg och gör mest det han är bäst på..... ligger i vägen.
Läsa några sidor till i boken och sen försöka sova.

torsdag 7 januari 2016

Att försöka ta itu med att gå vidare...på ett eller annat vis

Nu är jag bara dagar ifrån att äntligen få tillträde till huset och få flytta in.
Det står klart för oss att det var helt rätt det vi gjorde att flytta ifrån Jämtland, huset, mitt hem. Då det ju så uppenbart inte var just det längre. Mitt hem...
Inte utan honom.
Vi gav oss iväg innan snön kom så vi slapp värsta isoleringen.
Om det sen var rätt beslut att krypa ner i varsitt mörkt rum nere i källaren hos mina gamla föräldrar det är en annan sak.
Men nu lämnar jag snart allt bakom  och ska försöka bygga upp ett nytt liv på något sätt.
Fem månader har gått sen jag förlorade Peo och om sorgen blivit lättare- nej... annorlunda - ja...
Ser fram emot att efter några månader på undantag få göra vad jag vill och bestämma själv.
Inreda huset. Få duscha vilken tid på dygnet som helst och ta mig tusan det finns badkar också.
Vi deltog ju bara lite halvhjärtat i julen i år Sandra och jag och bytte varsin önskad julklapp med varandra den 23.e.
Hon fick ett par söta lurviga katttasstorgvantar och jag en bok/vin/levande ljus/pralin badkarsställning.
Den ser jag fram emot att använda flitigt.
Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna återgälda mina föräldrar för den här tiden som varit. Det har självklart inte varit lätt för dem att plötsligt ha oss boende där. Sorgsna, arga och trasiga och inte riktigt funktionella.
nej, packa ner lite mer kläder nu då...
Snart så.....
kryper vi ur grottan upp i dagsljuset och ställer oss ostadigt på egna ben igen.