Inte ensam trots allt

Jag har slitit så hårt och illa med nattångest i flera månader.
Inte för att jag drömmer mardrömmar utan tvärtom.
När jag sover är han hos mig.
Det är när jag vaknar och insikten att han inte finns längre sliter itu mig.
Då var det bättre att sluta sova för att slippa smärtan.
Nu är det tvärtom, eller ja, jag sover fortfarande dåligt men nu ser jag fram emot mina nattliga besök.
Jag dejtar min älskade på nätterna och överlever dagarna.

Men han säger att jag måste börja leva igen.
Jag gör ju det hävdar jag.
Beviset för det är den smärta jag känner.
Jag har ett nytt liv nu, en ny vardag men varje cell och varje andetag skriker fortfarande efter dig.
Så inte ännu min vän....inte ännu, låt mig få mina nätter ett tag till.

Alla hjärtans dag

Jag stöder Hjärnfonden!

sex månader sen idag

En sån här thischa hade Peo på sig när han kom in på akuten. 

Personalen var mycket road och om inte annat så skakade jag och barnen luttrat på huvudet. Vi var väl nästan lite lättade för han har tröjor med texter som kunde fått dem att rodna rejält. 
Det där man har itutat i sig sen barnsben att ha alltid rena underkläder ifall du skulle hamna på sjukhus kom ju lite i skuggan.
Min dök skrynkligt fram i uppackningen idag, just idag  på pricken sex månader senare.

Ibland undrar man!

Jag stöder Hjärnfonden!

Hade aldrig bytt bort de åren vi fick

Mitt i ingenstans, mitt i livet

Har idag total pyspunka.
En massa borden men noll ork.
Borde hämta ved och tända upp, borde diska. Eftersom diskmaskinen inte tömmer diskar vi för hand och nu trängs gårdagens middag, kvällsthe och dagens frukostporslin i diskhon.
Borde också tvätta någon maskin, färga håret, köpa doppresent och ta en promenad med Brolle.
Men istället ligger jag här på soffan och glor på Vänner via Netflix/Chromecast eftersom parabol och Canal Digital är en sak till som inte gjorts.

Fem månader sen jag miste Peo och det är inte en berg och dalbana, att påstå det vore en lögn utan mer som en långsam, orolig seglats ute på ett mörkt kallt hav där man inte ser någon ände på eländet.
Inget land i sikte, ingen fast grund eller något att hålla fast vid. Bara ensamt, smärtsamt och skrämmande.

Det har hänt massor och samtidigt ingenting.
Sandra flyttade ju hem till gården direkt då det hände för att jag inte skulle bli själv. Det var nog tur för jag kunde knappt klä på mig själv än mindre fixa mat, elda och ta hand om djuren.
Sen tog en kompis till henne över hennes lägenhet och när jag bestämde mig för att lämna Jämtland och flytta ner till Småland där jag vuxit upp och där min familj finns så hängde hon på.
Mor och dotter skulle bli sambos, hon mambo. Vid 50 och 27 års ålder gör vi en nystart tillsammans.

Nu fem månader efter vet jag inte hur det skulle ha gått utan hennes stöd och hjälp. Hon har hållit mig sällskap genom vaknätter då jag haft nattångest och varit rädd för att somna. Eller egentligen är det inte sova som är problemet.  Då jag somnar är Peo ju hos mig och allt är bra, jag är lycklig och kär  och sover med hans armar om mig eller hans hand på rumpan eller ett bröst. Det är så verkligt och tryggt men varje morgon krossas mitt hjärta igen.
Varje morgon måste jag på nytt hantera att verkligheten är den att han inte är med i våra liv mer och de sköna nätterna då vi är tillsammans är bara en dröm.
Mardrömmen är alltså det jag vaknar till varje morgon.
Därför slutade jag hellre sova för att slippa ta om chocken och sorgen varje morgon och det gick ett tag men till slut fick jag sömntabletter som däckade mig totalt och det var en befrielse.
Aptiten kom så småningom tillbaka och ersattes istället med tröstätande så jag har lagt på mig ett rejält skyddslager av kilon.

Fortsättning följer. .....

Att försöka ta itu med att gå vidare...på ett eller annat vis

Nu är jag bara dagar ifrån att äntligen få tillträde till huset och få flytta in.
Det står klart för oss att det var helt rätt det vi gjorde att flytta ifrån Jämtland, huset, mitt hem. Då det ju så uppenbart inte var just det längre. Mitt hem...
Inte utan honom.
Vi gav oss iväg innan snön kom så vi slapp värsta isoleringen.
Om det sen var rätt beslut att krypa ner i varsitt mörkt rum nere i källaren hos mina gamla föräldrar det är en annan sak.

Men nu lämnar jag snart allt bakom  och ska försöka bygga upp ett nytt liv på något sätt.
Fem månader har gått sen jag förlorade Peo och om sorgen blivit lättare- nej... annorlunda - ja...
Ser fram emot att efter några månader på undantag få göra vad jag vill och bestämma själv.
Inreda huset. Få duscha vilken tid på dygnet som helst och ta mig tusan det finns badkar också.
Vi deltog ju bara lite halvhjärtat i julen i år Sandra och jag och bytte varsin önskad julklapp med varandra den 23.e.
Hon fick ett par söta lurviga katttasstorgvantar och jag en bok/vin/levande ljus/pralin badkarsställning.
Den ser jag fram emot att använda flitigt.

Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna återgälda mina föräldrar för den här tiden som varit. Det har självklart inte varit lätt för dem att plötsligt ha oss boende där. Sorgsna, arga och trasiga och inte riktigt funktionella.

nej, packa ner lite mer kläder nu då...

Snart så.....
kryper vi ur grottan upp i dagsljuset och ställer oss ostadigt på egna ben igen.

Sov Gott Bästa Mannen!