Min stolpe och jag.
Vi känner varandra väl vid det här laget, stolpen utanför mitt sovrumsfönster och jag.
Inatt trodde jag blixten skulle slå ner i den, i vintras hade den en halv meters mössa av snö. Jag har sett den svaja av storm men kvar står den.
Ibland får vi sällskap av några fåglar som sjunger, slåss eller har sex på dess trådar, värsta dokusåpan.
Stolpe är det enda jag ser genom fönstret från sjuksängen och jag är konstigt nog glad att den är där.
Moln är så flyktiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar