tisdag 20 oktober 2015

Sov gott älskade!

Tisdag tidig morgon, de två läkarna vi mött igår var tillbaka igen och informerade om läget.
Halv tio var det dags för operation.
Jag ringde efter barnen och bad dem komma in.
Peo hade fått lunginflammation och hade nu feber och fick antibiotika. Det ser verkligen tungt ut när maskinen andas åt honom och kroppen skälver som till för varje andetag.
Det svåraste nu är att förlika sig med att det här faktiskt är på riktigt. Det händer här och nu och är oåterkalleligt.
Nu kommer rädslan, innan har det mest varit oro och omtanke om honom men nu hugger verkligheten sin kniv i bröstet på mig.
Aldrig mer.......
Aldrig mer av precis allt det som är mitt liv.
Saknar redan dina varma lugnande händer på min kropp och lyfter försiktigt din hand för att kyssa den och lägga den mot min kind. Det är inte lätt då du ligger kopplad till så mycket slangar och maskiner.
Du och jag mot världen, vad hände med det då?
Hur faan ska jag kunna gå vidare ensam?
Vi skulle ju bli gamla ihop!
Barnen kom och vi satt runt Peo och pratade och grät och tog farväl. Tröstade varandra, oss själva och honom.
Läkaren svarade på våra funderingar och lovade att det hela skulle ske mycket respektfullt och med en vördnad för livet. För livet och för döden.
 Hon förklarade vad som nu skulle hända med Peo.
Att flera olika kirurgteam skulle operera honom under dagen.
Hjärta, lever, njurar, pancreas och benhinnor var det som kunde doneras. Rökaren sen unga år hade fina lungor men lunginflammationen gjorde att de inte kunde användas.
Vi hade ju fått en hålltid men ändå kom paniken när operationsteamet rullade in sin säng i rummet för att hämta honom.
Jag ville skrika och slåss! Ville inte släppa taget!
Fy faaan för världen, livet, gud och hans faster!!
De väntade respektfullt på att vi kände oss redo och jag mötte blicken på kvinnan som stod närmast oss. Vackra ögon fulla med sorg och empati.
-  ta hand om honom lyckades jag snyfta fram.
- jag lovar sa hon.
Sen fick vi gå därifrån.
Vi hade ju ett eget anhörigrum med pentry så vi gick dit och kokte kaffe, någon försökte få i sig lite av en smörgås. Vi var kvar i vårt rum i flera timmar.
Pratade och berättade våra bästa minnen.
Samt om hur han berättade historier så bra så att även om man hört dem massor av gånger förut lyssnade och skrattade man som om det var för första gången.
Att det fanns ingen som kunde spänna blicken i folk och idiotförklara dom som han.
Vi pratade också om hur framtiden skulle bli.
En läkare knackade på och kom in och pratade med oss.
Frågade hur vi mådde och berättade återigen hur stora skadorna varit på hans hjärna och klargjorde hur fort det gått. Peo har ju inte haft huvudvärk, varit sjuk eller haft högt blodtryck så det var så svårt att förstå vad som hänt och hur fort det kunde hända.
Stora, starka mannen.
Jag har alltid tjatat på honom att vara mer rädd om sig. Inte köra bil så jäkla fort jämt och att va försiktig när han jobbade i skogen.
Jag brukade säga att det tog så lång tid att hitta dig så nu vill jag aldrig förlora dig. 
Vi hade nog ärligt båda alltid trott att det var jag som skulle lämna först. Med mina sjukdomar och då jag fick knölen i bröstet.
Det var därför vi hade pratat om det här med hur vi skulle begravas. Jag hade ju ingen anknytning hit förutom just mitt hem och liv med Peo. Men heller ingen önskan om att bli begravd i Småland, ville inte att min dotter Sandra skulle bli bunden till en gravsten och ha dåligt samvete över att besöka och vårda den ofta nog. Jag förutsatte att hon nog så småningom skulle flytta ifrån Jämtland.  Han ville inte ha en gravsten med fula oranga blommor framför och kände samma ansvar mot sina barn.
Lit har en fantastiskt vacker minneslund som är lummig och sluttar ner mot Indalsälven. Där ville vi båda få ligga. Han tyckte det skulle bli schysst med sjöutsikt till slut.
Det var som skönt att vi hade pratat om det och även pratat om donationer så vi visste vad han ville.
Jag uppmanar alla att gå in på Socialstyrelsens donationsregister!!!
Oavsett hur din önskan ser ut angående att donera eller inte, du kan kryssa för ja eller nej så gör din önskan hörd där så slipper familjen slita så hårt med beslutet.
Vi hade fint och bra prat och började bryta upp. Jag ringde till Nicka och hon hade handlat och lagat mat till oss så vi var alla välkomna hem till gården. Vilken ängel!
Läkaren gav mig numret till kyrkans kapell för att kunna boka in tid för att ta farväl av Peo där i morgon. Han hämtade Peos tillhörigheter, hans förlovningsring som jag genast trädde på fingret brevid min och där är den fortfarande kvar, hans Fuck cancer och smoke on the waterpärlarmband.
Samt det nästan värsta av allt ....
Två svarta sopsäckar med dittejpade stora lappar.
En med texten sönderklippta kläder, den andra stod det skor och bälte på tror jag.
Walk of shame, the green mile... det var fruktansvärt att komma där hela söndergråtna förtvivlade familjen och behöva gå igenom sjukhuset och de  i akutens väntrums blickar med dessa säckar.
Det är så fort livet förändras, två dagar tidigare var vi allihopa kära, lyckliga och trygga. Nu var vi en man mindre och hela världen hade rasat med honom.
Han var ju vår hjälte och klippa.
Min egen coola rockstjärna fast jag slapp våndan med turneer och groupies.
Vi åkte hem försökte äta, prata och kramades en massa igen.
Det var mycket kramar och mycket kärlek.
På vägen hem hade jag fasat för att komma in på gården och in i vårt sovrum men det var bara tryggt och skönt. Han var fortfarande så närvarande. Hans läsglasögon låg utspridda överallt. Hans kläder och strumpor på golvet i sovrummet.
Nu åkte barnen hem till sitt. Sjukhuset skulle ringa när operationerna var över och du hade fått somna in.
Vid tio på kvällen hade vi fortfarande inte hört ifrån dom så jag ringde dit istället.
Nej, han var ännu inte tillbaka på IVA men sjuksköterskan lovade att höra av sig med besked så fort hon kunde.
När hon ringde att nu var det klart och vi kunde få åka in och ta farväl av honom bad hon om ursäkt men att hon var tvungen att få fråga
- jo, han har ju fått skäggstubb under de här dagarna vill du att vi rakar honom?
Jag var tvungen att le, alla som känner honom vet att han oftast hade ett par dagars skäggstubb. Raka sig var ju skittråkigt. Så jag bad henne låta bli.
Vi åkte in vid midnatt och ringde på vid IVA och sjuksköterskan följde med oss till rummet där Peo låg. Jag var så orolig då jag tyckte att de hade opererat honom i så många timmar och det varit så jobbigt för honom att han skulle se väldigt sliten ut.
Men han var så fin. Så rofylld. Så vacker.
De hade kammat hans hår så tjusigt och slätt så det första jag gjorde var att rufsa till det till hans vanliga jag.
Hans läppar var nu kalla att kyssa och hans hy lite gul och blank. Men det kändes som att han fått ro.
Hemkommen igen tog jag på mig hans t-shirt, hans rakvatten och kröp ner i hans säng.
Men jag fick tusan inte ligga där. Bäddmadrassen surfade med mig på ur sängen, gång på gång.
Jag kunde riktigt höra honom
-sluta larva dig och kryp över i din säng!
Du har ju så ont och behöver sova.
Det är ju bara att göra så då och jag lovar...
Jag var inte ensam i sängen den natten. 💖
Nästa morgon på onsdagen ringde jag kapellet och fick prata med en klämkäck göteborgare, det kändes nästan bissart men han var jättetrevlig. Jag ringde och smsade plats och tid för att ta avsked till barnen, familjen, släkt och vänner men beslutade mig för att personligen hade jag redan fått mitt igår.
Två gånger dessutom.
Han var mycket mer närvarande hemma hos oss så jag stannade här och har aldrig ångrat det.
Jag hörde sedan åter igen av mig till alla och bjöd hem dem till oss på kvällen. För att enkelt dela en smörgås, kaffe och en öl och skåla för Peo.
Alla var ju chockade och hade frågor så tanken hade växt fram hos mig att vi kunde samlas för en gravöl.
Det blev precis så där fint som jag hoppats.
Vi var 34 personer som trängde ihop oss i kök och vardagsrum. H & L hade tagit med smörgåstårta istället för blommor och det var så fint allting.
Vi grät, kramades och var lika tagna allihopa.
Där var vi, den närmaste kretsen och tröstade varandra.
Det började berättas Peo-anekdoter den ena galnare än den andra och tårar rann även av skratt.
Ett skratt är så befriande. Sorgen är inte ett dugg mindre men som lite mer uthärdlig.
Han hade gillat den där kvällen  så mycket, det vet jag!

söndag 18 oktober 2015

Måndag- Resan till dig

                                 
Nicka hämtade oss på måndagsmorgonen och vi gav oss iväg norrut.
Jag ringde familjen och de närmaste vännerna och berättade hur illa det var.
Uppmanade dom att besöka honom på IVA och ....... ja ta farväl.
Läkaren på sjukhuset lovade att de skulle  hålla honom vid liv i respiratorn så jag hann fram till honom, men om han la av så gjorde de inga upplivningsförsök.
Det var många telefonsamtal,  jobbiga men fina hela vägen upp. Mycket gråt och tårar och även långa tysta minutrar i luren för vad säger man?.
Det alla nämnde och även vi pratade om i bilen var hur glada vi var för att vi hade haft vårt stora Redneckparty (100årskalas och firat de 50 år vi båda fyllde i år tillsammans) bara två veckor tidigare.
Hur roligt vi hade haft det och hur galet hemtam han såg ut i sin hockeyfrilla.
Framme i Östersund så var det raka vägen till sjukhuset, Nicka var med upp på salen för att hälsa på Peo men åkte sen hem till vår gård med hunden och tog även Sandra med sig.
Peo var så solbrun och såg oförskämt fin ut där han låg med alla maskiner, sladdar, nålar och flaskor uppkopplade.
Min fråga - käre, käre Olsson vad har du ställt till med? hängde obesvarad kvar i rummet.
och ögonbrynen var borta, de där mörka karakteristiska ögonbrynen som sa mer än tusen ord. Som du flirtade och förförde mig med dagligen, som roat guppade när du retades med oss, som du höjde varnande när du surnade till och som var sylvassa mot folk du inte gillade. De där ögonbrynen som kunde haft en egen show. De ögonbrynen var nu tunna och ljusa och ja borta och med dom även du på något sätt.
De hade ju gjort de här två testen under dagen som ska bekräfta att du var hjärndöd och jo.....så var det.

Juridiskt så var du redan död

Men vad tacksam jag ändå är att jag hann upp och fick ta mitt farväl till din varma kropp, kyssa dig och köra fingrarna genom ditt hår.
Läkarna tog undan mig och barnen på ett möte för att dels uppdatera mig och det var skönt att få svar på alla frågor som gått runt i huvudet.
-hade det gjort någon skillnad ifall jag sett honom tidigare och därmed larmat tidigare?
-har han lidit? Legat där och inte kunnat förmedla sig och kunnat ropa på hjälp?
Svaret var nej!! Han var borta innan han träffade backen, hjärtat och kroppen fungerar dock ett tag till efter att hjärnan lagt av.
På natten tog en läkare med mig in i det rummet på nytt och visade mig röntgenplåtarna på hans huvud.
Där och då förstod jag vilken skada och hur stor blödning det verkligen  var.
Men, på det här första mötet på kvällen kom då frågan hur vi ställde oss till organdonation?!
Vi tittade på varandra och svarade samtliga ja, vi var övertygade om att det var hans vilja och önskan.
De förklarade hur rutinerna var och hur det skulle gå till.
Att nu skulle fler prover tas och han skulle röntgas igen för att se hur hjärtat såg ut. Donationssamordnarna finns ju på Sahlgrenska nere i Göteborg och de skulle efter matchning ringa in kirurgteam och övrig egen personal samt de personer vars väntan nu var över.
Kirurgteamet skulle så ta sitt eget flygplan upp under nästa förmiddag.
Alla, ja verkligen samtlig personal på IVA var fantastisk!
Empatisk, proffsig, fick oss att känna oss trygga med att ställa hur mycket frågor och funderingar som helst och hur många gånger som helst. De behandlade Peo med sån värdighet och han var fortfarande där även för dom, i alla fall kändes det så, som att han inte bara var en kropp för dom.
Barnen åkte hem för att sova ut men jag stannade hos Peo.

Vår sista natt tillsammans......

Jag satt i en stol och lutade pannan mot hans överarm och försökte vila så. Personalen förskte få mig att gå och lägga mig i anhörigrummet vi fått men jag vägrade.
Aldrig någonsin  hade väl en natt och några timmar varit så kära och så dyrbara.
Man är så chockad och adrenalinstinn och samtidigt förvånansvärt lugn.  Arg, förtvivlad och döende invändigt men det var inte det som behövdes här och nu.
De hämtade in en fällbar fåtölj med fotpall till mig så jag kunde få vila brevid honom.
Jag pratade med, kysste och smekte honom och var så tacksam för den där sista natten.
Personalen frågade om jag ville ha något att sova på eller något att äta och jag fick en god varm kopp kaffe och en smörgås som jag bara klarade en tugga av. Tackade dock nej till piller av samma orsak som tidigare.
På natten rullades han så ner på ny röntgen och kopplades över till en portabel respirator. Den här långa mannen fick ju inte riktigt rum på längden i sängen med den maskinen hängandes vid fotändan så de rullade filtar och la i knävecken för att göra det bekvämt för honom. Jag smekte hans smalben och sa till honom att nu du gubben inatt får du finna dig i att ha fothus bäddat.
När han kom tillbaka så fick jag gå ut för de skulle bädda rent till honom samt tvätta av han lite. Jag stog och smygtittade genom fönstret med beskyddarnackraggen rest och klorna vässade men alldeles i onödan. Tvärtom var det fint att se hur omsorgsfullt de hanterade honom.
OCH när jag fick komma in igen hade de noga vikt bort täcket från hans fötter. Förstår ni hur vackert det de gjort var!! Att de hört mina mummelviskningar till honom och sedan bäddat fram de där stora, stora fötterna.
Det brast verkligen när jag  fick se dem sticka fram under täcket, precis som han ville ha det. Så som han alltid haft det....

fortsättning följer........

måndag 5 oktober 2015

Idag är det två månader sen jag kysste dig för sista gången

Den femte augusti, en onsdag kysstes vi och tog ett varmt farväl på tågperrongen i Östersund. Jag skulle ner till Småland.
Fira mina föräldrars diamantbröllop,äta kroppkakor, va funktionär på Hultsfredsfestivalen och shoppa i Ullared.
På lördagskvällen låg vi och pratade i telefon och saknade varandra som tusan. Du hade vatt hos grannarna och käkat gott och vi hade firat J som fyllde år.
På söndagen var vi, jag, Sandra, mor o far barnvakt åt Bubblan och hade planerat en heldag uppe i Stora Hammarsjöområdet.
Ringde dig och lovade att plocka massa kantareller till dig och du frågade varför jag var kvar i telefon? Ut i skogen med dig kvinna och plocka svamp åt mig!!
Vi tog en selfie på oss då vi åt lunch vid handikappsbryggan skickade den med texten "du fattas oss" och fick tumme upp på den via messenger.
Hade en mysig dag och jag hittade gula kantareller till dig, fotade och sms, ade till dig. Skickade även ett foto på hunden som hade hela skrevet fullt med mossa med texten -så här går det när man inte får slicka snoppen när man vill!! Hls Brolle. (Precis så dålig humor har vi)  Inget svar på dom.
Tillbaka i Ekeberg efter skogen kom en gammal skolkompis förbi och fikade på sin väg förbi Hultan. När hon hade åkt kollade jag mobilen och var förvånad över att du inte svarat. Jag ringde men inget svar...
Hur kommer det sig att man vet??
Att något hänt.....
Hur många gånger har det inte hänt att vi inte fått tag i varann. Jo jämt men jag kände direkt att något var fel ringde och ringde igen.
Jag visste ju att du skulle klippa gräset för det svor du över när vi pratade på förmiddagen så jag kollade i övervakningskamerorna om jag kunde se dig någonstans. Såg att ena storporten till torken stod öppen och att gräsklipparen stod utanför men du kunde ju köra den andra tänkte jag.
Försökte skaka av mig känslan och prata lite med de andra kommer inte ihåg om vi åt eller vad som egentligen hände, kommer inte ihåg när Bubblan blev hämtad och utav vem.
Fortfarande inget svar, solen hade nu flyttat sig och jag såg nu något via övervakningskameran på gräsmattan brevid duvslaget som jag inte kände igen. Kunde inte se vad det var men en kniv vreds om i bröstet på mig, det var fel, det skulle inte va där.
Jag ringde grannarna du var hos kvällen innan och bad om ursäkt för att jag säkert bara var tramsig men var orolig för dig. Han var lugn och fin, han har ju en egen kär kvinna så han åkte över till oss och jag ser i övervakningskameran på mobilen hur hans steg ifrån bilen byts emot språng och hur han direkt springer fram till det där som jag inte kände igen det som kunde vatt hönsnätsrullen.
Han välter upp dig och gör kompressioner........
Jag tror hela Hultsfred hörde mitt skrik då!
Stora, starka, arga älskade man vad har du ställt till med??
Två ambulanser och en räddningstjänstbil var förvånansvärt fort på plats och jag ringde barnen. Din äldste att han var tvungen att hämta de andra och åka till sjukhuset direkt.
Grannen ringde och ville ha dina fyra sista personnummersiffror och jag....
Jag kunde för mitt liv inte komma ihåg dom. Jag ringde T och han fixade fram dom men då hade ambulanspersonalen redan fixat det själva.
Hur faan kunde jag inte kunna dom?
Nu har jag dom hela tiden nerkladdade på min handled 8237 samt ordet andas
Det var det enda jag egentligen behövde komma ihåg de närmaste dagarna som kom.
Jag fick höra av antingen äldsta A eller någon på sjukhuset att det var en stroke och att du var intuberad och skulle röntgas.
Sedan sent på kvällen ringer en allvarlig manlig läkare och berättar att de röntgat dig och skickat dina plåtar upp till Umeå MEN att de båda sjukhusen var eniga om att du inte skulle vakna mer.....
Va faaan!? VAAAAA? ?
Jag ställde i alla fall frågan
-finns det något hopp?
-nej
Där var jag,  90 mil ifrån dig
och där och då gick jag sönder...