Andra julen.....

Höll på att skriva min andra jul ensam.

Men ensam är jag ju inte. Jag har Sandra, familj och vänner omkring mig. Andra julen utan Peo är det dock. 

Jag är väl lite helare och ganska mycket starkare.

Julstämningen infinner sig väl inte riktigt men vi pysslar med det vi tycker är roligt eller gott.

 I det här fallet lakritskola och chokladkola. 

 Inget pynt från förr kommer fram och upp. Alla gamla traditioner och vanor är ju borta och hellre än att försöka imitera det som var försöker vi hitta på nya istället. 

Det innebär minimalt med pynt men mycket ljus, växter och mys. 

Vi kommer inte att ha julklappar utan åkte istället till Stockholm över en weekend och gick på Kents avskedskonsert, bodde på hotell, shoppade och hälsade på kompisar.

God Jul! 🌲 🎅 🌲 

Keep on swimming!!

"Someday you will be faced with the reality of loss. And as life goes on, days rolling into nights, it will become clear that you never really stop missing someone special who's gone, you just learn to live around the gaping hole of their absence. When you lose someone you can't imagine living without, your heart breaks wide open, and the bad news is you never completely get over the loss. You will never forget them. However, in a backwards way, this is also the good news. They will live on in the warmth of your broken heart that doesn't fully heal back up, and you will continue to grow and experience life, even with your wound. It's like badly breaking an ankle that never heals perfectly, and that still hurts when you dance, but you dance anyway with a slight limp, and this limp just adds to the depth of your performance and the authenticity of your character. The people you lose remain a part of you. Remember them and always cherish the good moments spent with them."

Hittar tyvärr inte upphovspersonen till denna text. Den hittas dock i en längre version  i lifelessons to learn.

Just nu går mitt liv ut på att "lura" kroppen och mig själv att jag är lycklig.
Le mycket skratta mycket och försök att inte mata hålet i bröstet och magen.
Det innebär att jag undviker vissa situationer samt vissa personer.
Gör saker som faller mig in och försöker att ge mig själv kärlek.

Ett år sedan

Idag är det ett år sen vi tog farväl i Lits kyrka.
En fruktansvärd dag men samtidigt så vacker,  prästen Peder som kände Peo personligen och pratade om honom så äkta och fint.
  Peo skojade om att på hans begravning så skulle det ta mej faan sjungas alla psalmer i hela psalmboken och då alla verserna!!!! Det skulle som va Hans sista jävelskap 😂😢.
Nu blev det inte så, vi valde vackra psalmer med en känsla av kärlek och natur istället men sjöng iaf alla verserna i en utav dem.
Smoke on the water spelades.......(som på nått sätt blivit hans signaturlåt) HÖGT och alla studsade till och flinade sen genom tårarna. Fantastiska Linnea Falck sjöng gammal Fäbodpsalm med kärlekstexten samt himlen är oskyldigt blå så vackert så hjärtat inte fick rum i bröstet.
På den extrabeställda extra långa kistan så långa och bredaxlade mannen fick rum ordentligt fick det stora röda rosenhjärtat och fotot på honom sällskap av ett berg med röda rosor då vi alla var framme och tog farväl en sista gång vid kistan.
Det var en så otroligt känslosam stund för mig då alla, verkligen alla kom förbi mig efter sitt avsked och gav mig en hård varm kram och sitt stöd.  I allas ögon fanns denna djupa sorg och förtvivlan som jag själv kände och jag kunde också se chocken. Vad hände??
Hur kunde livet bara ta slut så där?
De visste hur nästan löjligt mycket vi älskade varann, hur trasig jag var och det stödet jag fick där och då är en känsla jag kan söka styrka ur än idag.
Vid fikat serverades chokladtårtor som grannen Cecilia  gjort och som vi bjöds på bara några dagar innan det hände och som han tyckte var så jäkla goda.
Det gräts och skrattades och var en fin stund. 
En fin begravning var det även om jag idag förstår hur omtöcknad och i chock man fortfarande var då. Man trodde det värsta var över men det var ju egentligen bara början på ett år av en känslomässig berg och dalbana.
Jag saknar honom fortfarande så mycket så det gör fysiskt ont.
Jag pratar fortfarande med honom och tänker varje dag att haha det här skulle Peo gillat eller hatat.
Jag känner att han skulle vatt stolt och nöjd med mitt beslut att flytta och att jag har nytt jobb och vänner och familj omkring mig.
Han skrattar nog högt åt min motorsportsabstinens och saknad av höga hastigheter! 
Å vad denne man fattas mig....
På alla plan..... som bäste vän, partner och älskare...
Du fattas mig så Peo ... ❤❤❤
Så mycket
Han var allt jag någonsin drömt om

Att ta ett beslut...

Tiden går....

Jag börjar få ont i magen för det börjar närma sig årsdagen och många har ju i tröstande ordalag sagt att ge det ett år, det har ju inte gått ett år än, det blir lättare om ett år.....

Nej, jag är bättre på att försöka må bättre. Att verkligen vilja vara glad igen. Men det är lika overkligt och smärtsamt fortfarande. Jag väntar på mitt Dallasögonblick då jag ska stå i duschen och han ska komma in och allt har bara varit en mardröm.
Där är jag 10 månader senare.....

Jag vet inte hur det är med er men jag har som en mental skattkista där jag förvarar och sparar speciella minnen och stunder. Det har tullats mycket på den kistan och dess vackra minnen det sista året men så igår så hade jag plötsligt något att stoppa i den igen.
Ett leende, en sån skatt! Så värdefullt! 
Plötsligt stog den här mannen mitt emot mig i kassan och ville äta pannbiff, han belönade min säkert dåliga kassakonversation med ett leende som gjorde att allt som gör så himla ont bara försvann där och just då. Jag kände hur jag sken upp och log till som en trettonåring som typ möter sitt livs största idol varav han ökade sitt wattantal ännu mer. Där stog vi och strålade mot varandra tills vi insåg att.... ja livet gick vidare. Då skrattade vi båda två så gott tillsammans åt stunden vi haft och han fick sin mat och jag jobbade vidare. End of story!
De där små korta unika mötena i livet som man kan plocka fram och värma hjärtat med någon svart dag.... om man är funtad som jag iaf.

Det här var starkt!!!
När jag gick på sorgeterapi i Östersund och hade mitt sista möte där innan flytten så blev jag ombedd att skriva ett brev till mig själv. Mitt framtida jag. Jag fick själv stoppa brevet i ett kuvert , klistra igen det och skriva en adress där jag var säker på att jag skulle få det. Jag skrev mor o fars adress och idag kom de förbi ned brevet. Nu ikväll orkade jag läsa det. Det var som sagt jäkligt starkt.... 😢☺
Jag är glad att jag gjorde det då hon bad mig om det för det kändes märkligt.
Två A4sidor och lite av kontentan var-  skratta igen
(det gör jag, dock inte lika innerligt )
-kicka ut Sandra så hon bildar egen familj
(kommer att ske när hon är där)
Både mitt november 2015jag och mitt maj2016jag älskar Peo lika löjligt mycket fortfarande ❤ men det gör inte fullt så hemskans ont längre.

1 maj

Världens finaste demonstrationståg!
Ett år sen nu. Jag bor inte längre i Jämtland och det är inte längre mina höns men minnet och bilden finns kvar!

Vitsippan ute i backarna står....

Vi hade ju två tuvor hemma på gården som vi hade under stor uppsikt under våren när de skulle knoppa och slå ut. Annars finns det egentligen bara riktigt mycket vitsippor på Rödön där uppe i Jämtland.

Här nere i Småland är de som en tjock vit matta som täcker backen.
Jag plockade några på dagens promenad och avslutade den på minneslunden och gav dem till gubben min.

Saknar din beröring

Men nu sitter du på min hud för alltid älskling!

mæ råkes = jämtska för vi ses, för mig är innebörden vi ses igen.

Jag stöder Hjärnfonden!

10.600 Tack!

Nu är insamlingen till Hjärnfonden avslutad. Den pågick till dagen då Peo skulle ha blivit 51 år.
Hela 10.600:- lyckades vi samla ihop på tre månader.
Vilken fantastisk gåva till livet!
Stort tack till alla som hjälpt till och som bidragit för att vi ska nå målet.

Naturligtvis var det strålande väder på hans födelsedag och sen norrsken där uppe i Jämtland på natten

Jag hävdar ju det att när Peo dog då tog han ett allvarligt snack med de som styrde där uppe - alltså, nu har kärringen gnällt över kylan och dåligt väder hela sommaren. Nu får ni ju styra upp det här för hon orkar inte mer just nu.
Och så blev det sommar även i Jämtland 2015. Natten vi tagit farväl av honom var ju full av stjärnfall, någon slags meteorregn , så han anlände till första parkett med stil. Då minnesgudstjänsten var utomhus i minneslunden var det underbart väder med utsikten över en blå Indalsälv och hela hösten var det underbara magiska norrsken. Det var dåligt väder dagarna runt hans begravning men just den dagen var det sommar igen och när sångerskan sjöng Himlen är oskyldigt blå log man mot vyn utanför fönstret. Man studsade också en halvmeter när Smoke on the water dånade ur högtalarna, hans signaturmelodi.  På kyrkkaffet efteråt hade vi altandörrarna öppna och sol och värme smekte oss tröstesamt.
På natten efter begravningen var det ett skådespel utan dess like med norrsken.
Man väljer ju och jag väljer att ta dessa jobbiga dagar och flera andra under hösten då vi varit tvungna att gå igenom något jobbigt men solen har alltid strålat dessa dagar och jag tar det som en kärlekshandling ifrån honom.

Jag älskar en riktigt bra kärlekshistoria men vår egen är den vackraste av dem alla!

Resan på det som ju faktiskt är resten av mitt liv började med ett steg.

Inte ensam trots allt

Jag har slitit så hårt och illa med nattångest i flera månader.
Inte för att jag drömmer mardrömmar utan tvärtom.
När jag sover är han hos mig.
Det är när jag vaknar och insikten att han inte finns längre sliter itu mig.
Då var det bättre att sluta sova för att slippa smärtan.
Nu är det tvärtom, eller ja, jag sover fortfarande dåligt men nu ser jag fram emot mina nattliga besök.
Jag dejtar min älskade på nätterna och överlever dagarna.

Men han säger att jag måste börja leva igen.
Jag gör ju det hävdar jag.
Beviset för det är den smärta jag känner.
Jag har ett nytt liv nu, en ny vardag men varje cell och varje andetag skriker fortfarande efter dig.
Så inte ännu min vän....inte ännu, låt mig få mina nätter ett tag till.

Alla hjärtans dag

Jag stöder Hjärnfonden!

sex månader sen idag

En sån här thischa hade Peo på sig när han kom in på akuten. 

Personalen var mycket road och om inte annat så skakade jag och barnen luttrat på huvudet. Vi var väl nästan lite lättade för han har tröjor med texter som kunde fått dem att rodna rejält. 
Det där man har itutat i sig sen barnsben att ha alltid rena underkläder ifall du skulle hamna på sjukhus kom ju lite i skuggan.
Min dök skrynkligt fram i uppackningen idag, just idag  på pricken sex månader senare.

Ibland undrar man!

Jag stöder Hjärnfonden!

Hade aldrig bytt bort de åren vi fick

Insamling till Hjärnfonden i Peos namn.

KLICKA HÄR FÖR ATT KOMMA TILL PEOS INSAMLING

Som det står på insamlingens sida så har vi sen många år tillbaka till varje jul istället för att skicka julkort satt in en hundring ifrån varje familjemedlem till någon organisation där de pengarna gör mer nytta. 

I år gick jag in på Hjärnfondens sida för att sätta in en slant ifrån mig själv men insåg då att jag kunde starta en insamling. Sagt och gjort så blev det så. Tretusen lät ju som ett rimligt mål men det passerades ju direkt med stor marginal i och med att insamlingen pågår ända fram till hans födelsedag i mitten på mars så siktade jag stort och höjde ribban till tiotusen.
Jag har valt att pengarna ska gå till just forskning runt stroke.
Då Peo inte hade högt blodtryck ingen huvudvärk och upplevdes som frisk som en nötkärna kom ju hans död som en sån otrolig chock. Det kan va ärftligt och ligga där och lura men det finns inga prover som kan visa på det.

Vi har en liten bit kvar till tiotusen men många bäckar små....
För mig blev julen inte riktigt den katastrof jag befarat utan jag var så uppfylld av kärlek av att se pengar och namn på givarna trilla in. Han fick som återigen chansen att faktiskt kunna göra skillnad och va lite hjälte igen.
Min hjälte har han alltid varit och kommer alltid att förbli.

Så enkelt att bidra, klicka på länken så kommer du till hans insamling och följ sen bara instruktionerna.

Tack på förhand! ❤

Kärlek och omtanke om varandra är till syvende och sist allt vi har.

Mitt i ingenstans, mitt i livet

Har idag total pyspunka.
En massa borden men noll ork.
Borde hämta ved och tända upp, borde diska. Eftersom diskmaskinen inte tömmer diskar vi för hand och nu trängs gårdagens middag, kvällsthe och dagens frukostporslin i diskhon.
Borde också tvätta någon maskin, färga håret, köpa doppresent och ta en promenad med Brolle.
Men istället ligger jag här på soffan och glor på Vänner via Netflix/Chromecast eftersom parabol och Canal Digital är en sak till som inte gjorts.

Fem månader sen jag miste Peo och det är inte en berg och dalbana, att påstå det vore en lögn utan mer som en långsam, orolig seglats ute på ett mörkt kallt hav där man inte ser någon ände på eländet.
Inget land i sikte, ingen fast grund eller något att hålla fast vid. Bara ensamt, smärtsamt och skrämmande.

Det har hänt massor och samtidigt ingenting.
Sandra flyttade ju hem till gården direkt då det hände för att jag inte skulle bli själv. Det var nog tur för jag kunde knappt klä på mig själv än mindre fixa mat, elda och ta hand om djuren.
Sen tog en kompis till henne över hennes lägenhet och när jag bestämde mig för att lämna Jämtland och flytta ner till Småland där jag vuxit upp och där min familj finns så hängde hon på.
Mor och dotter skulle bli sambos, hon mambo. Vid 50 och 27 års ålder gör vi en nystart tillsammans.

Nu fem månader efter vet jag inte hur det skulle ha gått utan hennes stöd och hjälp. Hon har hållit mig sällskap genom vaknätter då jag haft nattångest och varit rädd för att somna. Eller egentligen är det inte sova som är problemet.  Då jag somnar är Peo ju hos mig och allt är bra, jag är lycklig och kär  och sover med hans armar om mig eller hans hand på rumpan eller ett bröst. Det är så verkligt och tryggt men varje morgon krossas mitt hjärta igen.
Varje morgon måste jag på nytt hantera att verkligheten är den att han inte är med i våra liv mer och de sköna nätterna då vi är tillsammans är bara en dröm.
Mardrömmen är alltså det jag vaknar till varje morgon.
Därför slutade jag hellre sova för att slippa ta om chocken och sorgen varje morgon och det gick ett tag men till slut fick jag sömntabletter som däckade mig totalt och det var en befrielse.
Aptiten kom så småningom tillbaka och ersattes istället med tröstätande så jag har lagt på mig ett rejält skyddslager av kilon.

Fortsättning följer. .....

Ny adress

Nu har vi lyckats stuva undan allt från vad vi hade med oss i första flyttlasset och gjort plats så gott det går för i morgon är en stor dag.
Våra liv och tillhörigheter anländer med flyttfirma ifrån Jämtland och ska på något sätt få rum i detta hus.
Vi sover på uppblåsbara madrasser, sitter på i mitt fall en träklappstol som är helt ok men Sandra på en campingstol som hon knappt når upp till köksbordet med. Bordet köpt på Stegen nu här nere. Vi har ätit på papptallrikar och med engångsbestick och till det så klart levande ljus. 
Brolle är lugn, trygg och gör mest det han är bäst på..... ligger i vägen.
Läsa några sidor till i boken och sen försöka sova.

Att försöka ta itu med att gå vidare...på ett eller annat vis

Nu är jag bara dagar ifrån att äntligen få tillträde till huset och få flytta in.
Det står klart för oss att det var helt rätt det vi gjorde att flytta ifrån Jämtland, huset, mitt hem. Då det ju så uppenbart inte var just det längre. Mitt hem...
Inte utan honom.
Vi gav oss iväg innan snön kom så vi slapp värsta isoleringen.
Om det sen var rätt beslut att krypa ner i varsitt mörkt rum nere i källaren hos mina gamla föräldrar det är en annan sak.

Men nu lämnar jag snart allt bakom  och ska försöka bygga upp ett nytt liv på något sätt.
Fem månader har gått sen jag förlorade Peo och om sorgen blivit lättare- nej... annorlunda - ja...
Ser fram emot att efter några månader på undantag få göra vad jag vill och bestämma själv.
Inreda huset. Få duscha vilken tid på dygnet som helst och ta mig tusan det finns badkar också.
Vi deltog ju bara lite halvhjärtat i julen i år Sandra och jag och bytte varsin önskad julklapp med varandra den 23.e.
Hon fick ett par söta lurviga katttasstorgvantar och jag en bok/vin/levande ljus/pralin badkarsställning.
Den ser jag fram emot att använda flitigt.

Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna återgälda mina föräldrar för den här tiden som varit. Det har självklart inte varit lätt för dem att plötsligt ha oss boende där. Sorgsna, arga och trasiga och inte riktigt funktionella.

nej, packa ner lite mer kläder nu då...

Snart så.....
kryper vi ur grottan upp i dagsljuset och ställer oss ostadigt på egna ben igen.