torsdag 21 januari 2016

Mitt i ingenstans, mitt i livet

Har idag total pyspunka.
En massa borden men noll ork.
Borde hämta ved och tända upp, borde diska. Eftersom diskmaskinen inte tömmer diskar vi för hand och nu trängs gårdagens middag, kvällsthe och dagens frukostporslin i diskhon.
Borde också tvätta någon maskin, färga håret, köpa doppresent och ta en promenad med Brolle.
Men istället ligger jag här på soffan och glor på Vänner via Netflix/Chromecast eftersom parabol och Canal Digital är en sak till som inte gjorts.
Fem månader sen jag miste Peo och det är inte en berg och dalbana, att påstå det vore en lögn utan mer som en långsam, orolig seglats ute på ett mörkt kallt hav där man inte ser någon ände på eländet.
Inget land i sikte, ingen fast grund eller något att hålla fast vid. Bara ensamt, smärtsamt och skrämmande.
Det har hänt massor och samtidigt ingenting.
Sandra flyttade ju hem till gården direkt då det hände för att jag inte skulle bli själv. Det var nog tur för jag kunde knappt klä på mig själv än mindre fixa mat, elda och ta hand om djuren.
Sen tog en kompis till henne över hennes lägenhet och när jag bestämde mig för att lämna Jämtland och flytta ner till Småland där jag vuxit upp och där min familj finns så hängde hon på.
Mor och dotter skulle bli sambos, hon mambo. Vid 50 och 27 års ålder gör vi en nystart tillsammans.
Nu fem månader efter vet jag inte hur det skulle ha gått utan hennes stöd och hjälp. Hon har hållit mig sällskap genom vaknätter då jag haft nattångest och varit rädd för att somna. Eller egentligen är det inte sova som är problemet.  Då jag somnar är Peo ju hos mig och allt är bra, jag är lycklig och kär  och sover med hans armar om mig eller hans hand på rumpan eller ett bröst. Det är så verkligt och tryggt men varje morgon krossas mitt hjärta igen.
Varje morgon måste jag på nytt hantera att verkligheten är den att han inte är med i våra liv mer och de sköna nätterna då vi är tillsammans är bara en dröm.
Mardrömmen är alltså det jag vaknar till varje morgon.
Därför slutade jag hellre sova för att slippa ta om chocken och sorgen varje morgon och det gick ett tag men till slut fick jag sömntabletter som däckade mig totalt och det var en befrielse.
Aptiten kom så småningom tillbaka och ersattes istället med tröstätande så jag har lagt på mig ett rejält skyddslager av kilon.

Fortsättning följer. .....

2 kommentarer:

Titti sa...

Oj, hittade din blogg av en slump, blev väldigt berörd av det du skriver. Kan bara föreställa mig vad du går igenom, vilken fruktansvärd chock, vilken smärta, vilken saknad. Vilken dotter. Önskar dig varmt lycka till med det du har att ta dig igenom, själv är jag tacksam att jag fick läsa!

Mia sa...

Å tack kära du för att du tog dig tid att lämna en så fin hälsning till mig.