Måndag- Resan till dig

                                 

Nicka hämtade oss på måndagsmorgonen och vi gav oss iväg norrut.
Jag ringde familjen och de närmaste vännerna och berättade hur illa det var.
Uppmanade dom att besöka honom på IVA och ....... ja ta farväl.
Läkaren på sjukhuset lovade att de skulle  hålla honom vid liv i respiratorn så jag hann fram till honom, men om han la av så gjorde de inga upplivningsförsök.

Det var många telefonsamtal,  jobbiga men fina hela vägen upp. Mycket gråt och tårar och även långa tysta minutrar i luren för vad säger man?.
Det alla nämnde och även vi pratade om i bilen var hur glada vi var för att vi hade haft vårt stora Redneckparty (100årskalas och firat de 50 år vi båda fyllde i år tillsammans) bara två veckor tidigare.
Hur roligt vi hade haft det och hur galet hemtam han såg ut i sin hockeyfrilla.
Framme i Östersund så var det raka vägen till sjukhuset, Nicka var med upp på salen för att hälsa på Peo men åkte sen hem till vår gård med hunden och tog även Sandra med sig.

Peo var så solbrun och såg oförskämt fin ut där han låg med alla maskiner, sladdar, nålar och flaskor uppkopplade.
Min fråga - käre, käre Olsson vad har du ställt till med? hängde obesvarad kvar i rummet.
och ögonbrynen var borta, de där mörka karakteristiska ögonbrynen som sa mer än tusen ord. Som du flirtade och förförde mig med dagligen, som roat guppade när du retades med oss, som du höjde varnande när du surnade till och som var sylvassa mot folk du inte gillade. De där ögonbrynen som kunde haft en egen show. De ögonbrynen var nu tunna och ljusa och ja borta och med dom även du på något sätt.
De hade ju gjort de här två testen under dagen som ska bekräfta att du var hjärndöd och jo.....så var det.

Juridiskt så var du redan död

Men vad tacksam jag ändå är att jag hann upp och fick ta mitt farväl till din varma kropp, kyssa dig och köra fingrarna genom ditt hår.
Läkarna tog undan mig och barnen på ett möte för att dels uppdatera mig och det var skönt att få svar på alla frågor som gått runt i huvudet.
-hade det gjort någon skillnad ifall jag sett honom tidigare och därmed larmat tidigare?
-har han lidit? Legat där och inte kunnat förmedla sig och kunnat ropa på hjälp?

Svaret var nej!! Han var borta innan han träffade backen, hjärtat och kroppen fungerar dock ett tag till efter att hjärnan lagt av.
På natten tog en läkare med mig in i det rummet på nytt och visade mig röntgenplåtarna på hans huvud.
Där och då förstod jag vilken skada och hur stor blödning det verkligen  var.
Men, på det här första mötet på kvällen kom då frågan hur vi ställde oss till organdonation?!
Vi tittade på varandra och svarade samtliga ja, vi var övertygade om att det var hans vilja och önskan.

De förklarade hur rutinerna var och hur det skulle gå till.
Att nu skulle fler prover tas och han skulle röntgas igen för att se hur hjärtat såg ut. Donationssamordnarna finns ju på Sahlgrenska nere i Göteborg och de skulle efter matchning ringa in kirurgteam och övrig egen personal samt de personer vars väntan nu var över.
Kirurgteamet skulle så ta sitt eget flygplan upp under nästa förmiddag.
Alla, ja verkligen samtlig personal på IVA var fantastisk!
Empatisk, proffsig, fick oss att känna oss trygga med att ställa hur mycket frågor och funderingar som helst och hur många gånger som helst. De behandlade Peo med sån värdighet och han var fortfarande där även för dom, i alla fall kändes det så, som att han inte bara var en kropp för dom.
Barnen åkte hem för att sova ut men jag stannade hos Peo.

Vår sista natt tillsammans......

Jag satt i en stol och lutade pannan mot hans överarm och försökte vila så. Personalen förskte få mig att gå och lägga mig i anhörigrummet vi fått men jag vägrade.
Aldrig någonsin  hade väl en natt och några timmar varit så kära och så dyrbara.
Man är så chockad och adrenalinstinn och samtidigt förvånansvärt lugn.  Arg, förtvivlad och döende invändigt men det var inte det som behövdes här och nu.
De hämtade in en fällbar fåtölj med fotpall till mig så jag kunde få vila brevid honom.
Jag pratade med, kysste och smekte honom och var så tacksam för den där sista natten.
Personalen frågade om jag ville ha något att sova på eller något att äta och jag fick en god varm kopp kaffe och en smörgås som jag bara klarade en tugga av. Tackade dock nej till piller av samma orsak som tidigare.
På natten rullades han så ner på ny röntgen och kopplades över till en portabel respirator. Den här långa mannen fick ju inte riktigt rum på längden i sängen med den maskinen hängandes vid fotändan så de rullade filtar och la i knävecken för att göra det bekvämt för honom. Jag smekte hans smalben och sa till honom att nu du gubben inatt får du finna dig i att ha fothus bäddat.
När han kom tillbaka så fick jag gå ut för de skulle bädda rent till honom samt tvätta av han lite. Jag stog och smygtittade genom fönstret med beskyddarnackraggen rest och klorna vässade men alldeles i onödan. Tvärtom var det fint att se hur omsorgsfullt de hanterade honom.
OCH när jag fick komma in igen hade de noga vikt bort täcket från hans fötter. Förstår ni hur vackert det de gjort var!! Att de hört mina mummelviskningar till honom och sedan bäddat fram de där stora, stora fötterna.
Det brast verkligen när jag  fick se dem sticka fram under täcket, precis som han ville ha det. Så som han alltid haft det....

fortsättning följer........