tisdag 20 oktober 2015

Sov gott älskade!

Tisdag tidig morgon, de två läkarna vi mött igår var tillbaka igen och informerade om läget.
Halv tio var det dags för operation.
Jag ringde efter barnen och bad dem komma in.
Peo hade fått lunginflammation och hade nu feber och fick antibiotika. Det ser verkligen tungt ut när maskinen andas åt honom och kroppen skälver som till för varje andetag.
Det svåraste nu är att förlika sig med att det här faktiskt är på riktigt. Det händer här och nu och är oåterkalleligt.
Nu kommer rädslan, innan har det mest varit oro och omtanke om honom men nu hugger verkligheten sin kniv i bröstet på mig.
Aldrig mer.......
Aldrig mer av precis allt det som är mitt liv.
Saknar redan dina varma lugnande händer på min kropp och lyfter försiktigt din hand för att kyssa den och lägga den mot min kind. Det är inte lätt då du ligger kopplad till så mycket slangar och maskiner.
Du och jag mot världen, vad hände med det då?
Hur faan ska jag kunna gå vidare ensam?
Vi skulle ju bli gamla ihop!
Barnen kom och vi satt runt Peo och pratade och grät och tog farväl. Tröstade varandra, oss själva och honom.
Läkaren svarade på våra funderingar och lovade att det hela skulle ske mycket respektfullt och med en vördnad för livet. För livet och för döden.
 Hon förklarade vad som nu skulle hända med Peo.
Att flera olika kirurgteam skulle operera honom under dagen.
Hjärta, lever, njurar, pancreas och benhinnor var det som kunde doneras. Rökaren sen unga år hade fina lungor men lunginflammationen gjorde att de inte kunde användas.
Vi hade ju fått en hålltid men ändå kom paniken när operationsteamet rullade in sin säng i rummet för att hämta honom.
Jag ville skrika och slåss! Ville inte släppa taget!
Fy faaan för världen, livet, gud och hans faster!!
De väntade respektfullt på att vi kände oss redo och jag mötte blicken på kvinnan som stod närmast oss. Vackra ögon fulla med sorg och empati.
-  ta hand om honom lyckades jag snyfta fram.
- jag lovar sa hon.
Sen fick vi gå därifrån.
Vi hade ju ett eget anhörigrum med pentry så vi gick dit och kokte kaffe, någon försökte få i sig lite av en smörgås. Vi var kvar i vårt rum i flera timmar.
Pratade och berättade våra bästa minnen.
Samt om hur han berättade historier så bra så att även om man hört dem massor av gånger förut lyssnade och skrattade man som om det var för första gången.
Att det fanns ingen som kunde spänna blicken i folk och idiotförklara dom som han.
Vi pratade också om hur framtiden skulle bli.
En läkare knackade på och kom in och pratade med oss.
Frågade hur vi mådde och berättade återigen hur stora skadorna varit på hans hjärna och klargjorde hur fort det gått. Peo har ju inte haft huvudvärk, varit sjuk eller haft högt blodtryck så det var så svårt att förstå vad som hänt och hur fort det kunde hända.
Stora, starka mannen.
Jag har alltid tjatat på honom att vara mer rädd om sig. Inte köra bil så jäkla fort jämt och att va försiktig när han jobbade i skogen.
Jag brukade säga att det tog så lång tid att hitta dig så nu vill jag aldrig förlora dig. 
Vi hade nog ärligt båda alltid trott att det var jag som skulle lämna först. Med mina sjukdomar och då jag fick knölen i bröstet.
Det var därför vi hade pratat om det här med hur vi skulle begravas. Jag hade ju ingen anknytning hit förutom just mitt hem och liv med Peo. Men heller ingen önskan om att bli begravd i Småland, ville inte att min dotter Sandra skulle bli bunden till en gravsten och ha dåligt samvete över att besöka och vårda den ofta nog. Jag förutsatte att hon nog så småningom skulle flytta ifrån Jämtland.  Han ville inte ha en gravsten med fula oranga blommor framför och kände samma ansvar mot sina barn.
Lit har en fantastiskt vacker minneslund som är lummig och sluttar ner mot Indalsälven. Där ville vi båda få ligga. Han tyckte det skulle bli schysst med sjöutsikt till slut.
Det var som skönt att vi hade pratat om det och även pratat om donationer så vi visste vad han ville.
Jag uppmanar alla att gå in på Socialstyrelsens donationsregister!!!
Oavsett hur din önskan ser ut angående att donera eller inte, du kan kryssa för ja eller nej så gör din önskan hörd där så slipper familjen slita så hårt med beslutet.
Vi hade fint och bra prat och började bryta upp. Jag ringde till Nicka och hon hade handlat och lagat mat till oss så vi var alla välkomna hem till gården. Vilken ängel!
Läkaren gav mig numret till kyrkans kapell för att kunna boka in tid för att ta farväl av Peo där i morgon. Han hämtade Peos tillhörigheter, hans förlovningsring som jag genast trädde på fingret brevid min och där är den fortfarande kvar, hans Fuck cancer och smoke on the waterpärlarmband.
Samt det nästan värsta av allt ....
Två svarta sopsäckar med dittejpade stora lappar.
En med texten sönderklippta kläder, den andra stod det skor och bälte på tror jag.
Walk of shame, the green mile... det var fruktansvärt att komma där hela söndergråtna förtvivlade familjen och behöva gå igenom sjukhuset och de  i akutens väntrums blickar med dessa säckar.
Det är så fort livet förändras, två dagar tidigare var vi allihopa kära, lyckliga och trygga. Nu var vi en man mindre och hela världen hade rasat med honom.
Han var ju vår hjälte och klippa.
Min egen coola rockstjärna fast jag slapp våndan med turneer och groupies.
Vi åkte hem försökte äta, prata och kramades en massa igen.
Det var mycket kramar och mycket kärlek.
På vägen hem hade jag fasat för att komma in på gården och in i vårt sovrum men det var bara tryggt och skönt. Han var fortfarande så närvarande. Hans läsglasögon låg utspridda överallt. Hans kläder och strumpor på golvet i sovrummet.
Nu åkte barnen hem till sitt. Sjukhuset skulle ringa när operationerna var över och du hade fått somna in.
Vid tio på kvällen hade vi fortfarande inte hört ifrån dom så jag ringde dit istället.
Nej, han var ännu inte tillbaka på IVA men sjuksköterskan lovade att höra av sig med besked så fort hon kunde.
När hon ringde att nu var det klart och vi kunde få åka in och ta farväl av honom bad hon om ursäkt men att hon var tvungen att få fråga
- jo, han har ju fått skäggstubb under de här dagarna vill du att vi rakar honom?
Jag var tvungen att le, alla som känner honom vet att han oftast hade ett par dagars skäggstubb. Raka sig var ju skittråkigt. Så jag bad henne låta bli.
Vi åkte in vid midnatt och ringde på vid IVA och sjuksköterskan följde med oss till rummet där Peo låg. Jag var så orolig då jag tyckte att de hade opererat honom i så många timmar och det varit så jobbigt för honom att han skulle se väldigt sliten ut.
Men han var så fin. Så rofylld. Så vacker.
De hade kammat hans hår så tjusigt och slätt så det första jag gjorde var att rufsa till det till hans vanliga jag.
Hans läppar var nu kalla att kyssa och hans hy lite gul och blank. Men det kändes som att han fått ro.
Hemkommen igen tog jag på mig hans t-shirt, hans rakvatten och kröp ner i hans säng.
Men jag fick tusan inte ligga där. Bäddmadrassen surfade med mig på ur sängen, gång på gång.
Jag kunde riktigt höra honom
-sluta larva dig och kryp över i din säng!
Du har ju så ont och behöver sova.
Det är ju bara att göra så då och jag lovar...
Jag var inte ensam i sängen den natten. 💖
Nästa morgon på onsdagen ringde jag kapellet och fick prata med en klämkäck göteborgare, det kändes nästan bissart men han var jättetrevlig. Jag ringde och smsade plats och tid för att ta avsked till barnen, familjen, släkt och vänner men beslutade mig för att personligen hade jag redan fått mitt igår.
Två gånger dessutom.
Han var mycket mer närvarande hemma hos oss så jag stannade här och har aldrig ångrat det.
Jag hörde sedan åter igen av mig till alla och bjöd hem dem till oss på kvällen. För att enkelt dela en smörgås, kaffe och en öl och skåla för Peo.
Alla var ju chockade och hade frågor så tanken hade växt fram hos mig att vi kunde samlas för en gravöl.
Det blev precis så där fint som jag hoppats.
Vi var 34 personer som trängde ihop oss i kök och vardagsrum. H & L hade tagit med smörgåstårta istället för blommor och det var så fint allting.
Vi grät, kramades och var lika tagna allihopa.
Där var vi, den närmaste kretsen och tröstade varandra.
Det började berättas Peo-anekdoter den ena galnare än den andra och tårar rann även av skratt.
Ett skratt är så befriande. Sorgen är inte ett dugg mindre men som lite mer uthärdlig.
Han hade gillat den där kvällen  så mycket, det vet jag!

Inga kommentarer: