Att försöka ta itu med att gå vidare...på ett eller annat vis

Nu är jag bara dagar ifrån att äntligen få tillträde till huset och få flytta in.
Det står klart för oss att det var helt rätt det vi gjorde att flytta ifrån Jämtland, huset, mitt hem. Då det ju så uppenbart inte var just det längre. Mitt hem...
Inte utan honom.
Vi gav oss iväg innan snön kom så vi slapp värsta isoleringen.
Om det sen var rätt beslut att krypa ner i varsitt mörkt rum nere i källaren hos mina gamla föräldrar det är en annan sak.

Men nu lämnar jag snart allt bakom  och ska försöka bygga upp ett nytt liv på något sätt.
Fem månader har gått sen jag förlorade Peo och om sorgen blivit lättare- nej... annorlunda - ja...
Ser fram emot att efter några månader på undantag få göra vad jag vill och bestämma själv.
Inreda huset. Få duscha vilken tid på dygnet som helst och ta mig tusan det finns badkar också.
Vi deltog ju bara lite halvhjärtat i julen i år Sandra och jag och bytte varsin önskad julklapp med varandra den 23.e.
Hon fick ett par söta lurviga katttasstorgvantar och jag en bok/vin/levande ljus/pralin badkarsställning.
Den ser jag fram emot att använda flitigt.

Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna återgälda mina föräldrar för den här tiden som varit. Det har självklart inte varit lätt för dem att plötsligt ha oss boende där. Sorgsna, arga och trasiga och inte riktigt funktionella.

nej, packa ner lite mer kläder nu då...

Snart så.....
kryper vi ur grottan upp i dagsljuset och ställer oss ostadigt på egna ben igen.