Meningen att ha djur är också att kunna vara ledsen känna sorg och saknad när tiden är ute,,,,,,
Går på promenad varje dag upp till dungen där han sover Dexter, säger några ord och det där svarta i magen och bröstet som gjorde så ont börjar nu bli till mera värme och goa minnen.
Gick förbi med Sandra och hennes Tosca i helgen och tänk det kommer alltid några roliga minnen som man måste skratta åt eller något fint man minns som värmer hjärtat.
Vi har nu, Peo och jag lämnat vårat intresse för en omplaceringshanne nere i skaraborg som jag ska åka och titta på och ev. hämta nu när jag är nere i småland (går fort iom att avstånden är så stora) om vi blir godkända.
Spännande som bara den, en del ifrågasätter varför vi inte köper en valp.
Men jag vill ha en hund som jag kan göra saker med nu, med en gång, som orkar gå längre sträckor som kan va med och cykla och så.
Valpar är underbara små varelser som ju luktar så himla gott också men de är sköra, en stor hund får inte gå i trappor eller röra sig för mycket då deras leder måste få utvecklas sakta och man ska ta det väldigt lugnt första året. Träning räknar vi med att det är nog densamma men det vill vi ju också.
Mitt största argument är dock titta på Blocket det är så mycket hundar, många i slyngelålder som söker nya hem. Familjer som förändras, förstagångshundägare som inte visste vad de gav sig in på, osv.
Varför inte ge en sån hund en ny chans istället?!
Min Robban jag hade förut innan Dexter var en omplacering, omhändertagen av polisen för att han var utsatt för våld. Han var så rädd för allt när han kom men vi blev kompisar med en gång och egentligen var det han som valde mig, hon som hade honom jobbade för kennelklubben och skulle omplacera honom, hon, hennes tre egna hundar, Robban och min stallkompis var hemma hos mig och fikade och när de skulle åka hem vägrade han följa med, han skulle stanna hos mig och så blev det. Jag fick en åtta år gammal cocker spaniel fast jag egentligen ville ha en stor brukshund, men han passade in fantastiskt i mitt liv visade det sig. Sandra var ju inte så gammal och här var en hund i hennes storlek som snabbt blev hennes kompis och sällskap hemma. Vi hade honom i fem fantastiska år som jag inte skulle vilja va utan för allt smör i småland. Han blev en fantastisk harmonisk hund som älskade allt och alla, som gick lös och skrotade, han var lite lat och la sig ner och strejkade var 20 meter ungefär när vi var ute och gick, men knallade man bara vidare utan att ge honom någon som helst notis kom han snart skuttande glatt och visade att jag skojade bara!! Alla som sett en glad cocker vet hur de viftar med hela kroppen... Sedan la han sig platt efter 20 meter igen för att återigen vägra gå. Tänk om inte han fått en andra chans! Vad både han och vi hade gått miste om!
" Vår hund" berättar jag mer om när vi får veta hur det går, om vi får honom...
Har iaf fixat med logistik för att ta mig dit, packat gps och förberett mina föräldrar på att det kanske blir fler gäster än de räknat med, och mina underbara gamla föräldrar bara håller tummarna och hoppas att det blir så. De är ju "dagmattar" till sin fina Stella och det har ju alltid varit hund hemma på Lindvägen.
Så snälla håll tummarna ni också, vi tror och hoppas att Dexter och även tidigare hundar vi båda haft har fostrat oss till ganska bra hundägare!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar