Tyll...

Tyll, det är verkligen något speciellt med de där tunna lagren  skira tyger. Med ljudet de ger ifrån sig, frasandet.
Kontrasten mot t,ex läder eller skinn eller en sliten jeansjacka.
Med hur tyll får oss att känna oss då vi bär det.
Eller är det bara jag?
50 år i år och älskar tyll.
När Sandra var typ tre år ville jag anmäla henne på pytteballett i Karlstad där vi bodde då.  En mager skrika med lång hals tittade, granskade och dömde par  ut min lilla lintott till tös.
-Hon skulle aldrig kunna dansa klassisk ballett i och med att hon är rejält inåtfotad.
-ingen fara med det, hon vill bara skutta runt i tyllkjol med sina dagiskompisar och leka prinsessa till musiken.
-vi gör inte sånt. Det fick jag till svar, en tämligen ung ensamstånde mamma ensam och utan familj i staden och med ganska hett humör.
Men jag bråkade inte,
jag köpte henne sin röda tyllkjol plus ett par gympadojor och anmälde henne istället till knattegympan.
Succé de gick balansgång, klättrade i rep, trillade och slog sig, skrattade massor och efter ett par gånger var det fler små tjejer som kom dit i tyllkjol.

Tyvärr ingen liten kille men hans tid kom nog så småningom. Det hoppas jag verkligen i alla fall.