onsdag 25 januari 2012

en onsdag som är en måndag

Ja jisses vilken morgon, såååå sen i starten och svinkallt ute så hela luftrörspaketet kortslöt sig direkt.
så det fanns varken kraft eller tid för att sminka mig vilket innebar att idag har jag skrämt livet ur mina stackars arbetskamrater när de fick se den otäcka sanningen, vet inte vad jag tycker om att Helen sa att jag såg ut som vanligt när jag själv studsade en halvmeter när jag såg mig i spegeln.

Var  på läkarbesök på morgonen och det kändes bra, känns som om jag börjar landa i det här med att det är ok att va sjukskriven på halvtid. När jag skamset berättade för läkaren att jag sover bort mina måndagar och tisdagar, ja till efter lunch i alla fall. Så sa läkaren att snälla Mia det är ju därför du är sjukskriven, det här är vad din kropp behöver, sömn och vila. Tänk att det är så skönt att få höra det fast Peo sagt det tusen gånger så var det ju faktiskt en riktig läkare som sa det nu.
Att ha en sjukdom som inte syns utanpå sliter ganska mycket på en som person.
Att känna att man måste bevisa sin sjukdom hela tiden gör att man förminskar sig själv.
Ber om ursäkt och känner sig oduktig.
Värst var det innan jag fick hypotyreosdiagnosen när jag inte kände igen mig själv eller min kropp alls längre, jag trodde jag höll på att bli tokig.
Ännu värre var det när jag var en mycket aktiv och pigg trettioåring som alltid studsade fram och dygnet hade minst 50 timmar så mycket hann jag med. När jag då inte lyssnade på den kroniska värken utan led av kroniska streptokocker, bihåleinflammationer, knölar på kroppen och ja all sköns elände.Ja kroppen skrek på hjälp - lyssna på din värk, jag orkar inte mer!! Men jag körde bara på.
 Till slut sa en läkare stopp och skickade mig till en rematolog och efter lång utredning där fick jag diagnosen Fibro myalgi.
Ska jag va ärlig har jag aldrig riktigt accepterat det, har alltid sagt nej jag är inte sjuk jag har bara ont..
Ont ja, så in i helvete! att ha fibro är som att ha ständig influensa eller träningvärk. Jag kan inte komma ihåg hur det är att vara smärtfri, att kunna sova en hel natt, att kunna planera långt i förväg och veta att jag kommer att kunna genomföra det.
Mitt sätt att landa då, när jag var trettio var att flytta ifrån stockholm, jobb, alla vänner och alla fester och det tempofyllda liv som var. Jag flyttade ner till Falkenberg på västkusten. Hyrde en hallandslänga nära havet som var så idyllisk och fin på alla vis. Att inte vattnet gick att dricka för att det smakade svavel, att golven var oisolerade och havsstormarna blåste rätt in genom golvplankorna det är redan glömt. Likaså att vattnet och trekammarbrunnen frös varje vinter.
Där landade jag i mig själv, insåg att jag har ett val. Antingen blir jag min sjukdom och lever i den och blir ledsen och bitter, eller så tar jag emot den som en tvungen objuden hyresgäst som jag måste lära mig att coexistera tillsammans med för att annars blir vi vräkta båda två.
Den krassa sanningen är ju den att det blir inte bra det här! Jag blir inte bättre, snarare tvärtom, men jag kan ju för tusan inte bara lägga mig ner på golvet sparka med benen och skrika för att jag inte vill vara med längre. Det hjälper inte ett skit.
Jag har nog egentligen aldrig varit så harmonisk som efter fyrtio, jag tar var dag och livet för vad det är. Försöker vara glad, stark och inte lägga energi på fel saker. Rasar titt som tätt och är då så slut att jag inte ens kan svara på tilltal, all energi går åt för att överleva.

Hmmm, vad jag spårade ur där... vad jag egentligen ville komma till är att det är så skönt att äntligen ha en läkare som har tid, som lyssnar och kommer med konstruktiva råd.
Vi har tidigare bytt ut mina insomningspiller då jag blev så dålig av de förra och var som bakis hela nästa dag. Jag lät helt enkelt bli att ta dem för jag var kryare om jag inte hade sovit på några dygn än om jag hade tagit dessa piller. I dag så fick jag en ny smärtstillande tablett som jag hoppas ska hjälpa istället för att stjälpa. Vill inte känna mig drogad och dum jag vill bara lindra värken lite. Jag blev fortsatt halvt sjukskriven en månad till, vilket innebär att jag jobbar 15 timmar i veckan, omsatt till fem timmar om dagen, tre arbetsdagar. Nu i januari har jag haft ett fast schema samma tider varje dag och inga helger men i februari kommer tiderna att skifta samt att jag ska jobba helg. Dock står det i läkarintyget att arbetstiderna ska ligga så att jag får vara ute i dagsljuset varje dag. Sol och ljus är livgivande och bra för kropp och själ!!
Så nu stänger de snart här på fiket så jag måste packa ihop mig.

Tack för idag, slut för idag!
avslutar med ett foto ur en annons på Blocket som var så vacker och rofylld.
Så här är livet vänner, ta er tid att stanna upp och titta på grantopparna!!

1 kommentar:

Majomamma sa...

ja du... det där med att stanna upp och njuta av livet är inte enkelt... kraaaaam för att du kämpar